Emma Hedlund

Det är inte alltid lätt att växa upp, att bli vuxen, kunna ta vara på sig själv. Jag försöker och försöker och jag lyckas ibland, men så fort jag tänker på dig blir jag som ett litet barn igen. Jag vill bara lägga mig ner och gråta, skrika ut "Varför älskar du mig inte längre för? Vad har jag gjort för fel?" Jag vill att du ska komma och trösta mig, hålla om mig och säga att allt ska bli bra igen.

Snart har det gått två månader sedan vi pratade sist, snart två månader och jag försöker vara stark men jag kan inte. Nätter som denna, när jag inte kan sova, är outlidliga. Jag ligger och vrider och vänder i sängen men kan omöjligt sova. Jag är trött men jag finner ingen ro. Sen kommer det, tårarna. Jag gråter som aldrig förr, som en liten unge som inte kan tröstas. Minuter blir till timmar, timmarna går och snart är det morgon. Inte en blund har jag sovit och det är dags att gå upp och försöka göra det bästa av dagen som gryr.

Att inte kunna ringa till dig när jag vill utan att känna att något tar emot är något som jag längtar efter. Jag kan inte minnas sist jag kunde göra det, det måste ha varit något år sedan. Känslan av att du väljer dem över mig är mer än jag kan klara av. Vad har jag gjort för fel som får dig att inte höra av dig? Jag vet att jag kanske borde ringa, så svårt är det inte, men känslan av att jag tränger mig på gör att jag inte vågar. Sen när vågar jag inte ringa till dig, hur långt har jag låtit det här gått? Jag... är det verkligen jag som ska känna så här? Vilar allt på mig? Jag vet inte, men skulden jag känner är inte av denna värld.

Samtidigt som jag känner skuld är jag arg, jag är rikigt förbannad. Men jag har en sådan enorm ångest. Jag har sagt det här till dig, vi har haft vårat bråk där elaka ord slängdes, nycklar lämnades tillbaka och tårar fälldes. Så varför är vi där igen?

Varför känns det som om du har valt en helt ny familj över mig? Det känns som du tror att dom är bättre än det du hade innan med mig och att jag var det dåliga som måste bort. Hur kunde vi låta det gå så här långt? Allt jag vela var egentid med dig, utan att de ska vara med hela tiden. Jag vill inte att du ska ge mig pengar varje månad, det kunde jag inte bry mig mindre om, det jag vill är att du och jag ska kunna göra saker tillsammans. Det kan vara något så enkelt som att gå ner till Boulognern och mata änderna. Som vi gjorde när jag var liten...

Jag är inte en del av ditt liv längre, jag känner att jag inte vet vem du är och det hugger i hjärtat att skriva det, att göra det verkligt på något sätt. Men det är sant. Jag har i hela mitt liv tyckt synd om de som man hört och sett som aldrig känns sin förälder, och nu känns det som jag är en av dem.

Jag kommer för alltid att älska dej, det kan inget ändra på. Kan du inte bara säga att du känner samma sak, det är allt jag vill...

Bild tagen av mig, Gysinge juni 2011